Bara vara!

I går besökte jag än en gång Hjorthagens naturreservat. Märkligt egentligen, att en plats som jag för bara några veckor sedan inte kände till, nu har intagit en framträdande plats för min själs längtan.
Det fantastiska är att denna naturpärla finns runt hörnet, till skillnad mot en del andra i min själs längtansskafferi. Framöver får jag säkert anledning att berätta om andra platser där jag finner en avsevärd ökning av kvaliteten i varandet.

Någon längre vandring blev det inte i går. De senaste dygnens stora nederbörd hade förvandlat åarna till små forsar, där vattnet passerade med hög och närmast öronbedövande fart.
Trots rejäla och vattentäta kängor insåg jag problematiken med att passera över dessa vattenhinder...givetvis också med tankar på min numera välkända otur att snubbla, fastna, och trilla omkull. Beträffande detta har jag en känsla av att andra skulle använda sig av annat ord än otur för beskriva mina fadäser...men det är naturligtvis inte sant. Smidig som en panter, om än lite otursförföljd, är den rätta beskrivelsen;)

För att inte utmana oturen valde jag att inte gå över ån...för vad skulle kunna finnas där som inte fanns här.
Den tidiga kvällens sol letade sig genom bladverket, och spred sina guldglänsande strimmor i rofyllda mönster. Tillsammans med vattnets brus och fåglars avlägsna kvittrande blev det en stund utan tankar på vardagen...den grå vardag som annars har så svårt att släppa taget.

Skönt är att bara få vara!