(Fram)Tid

Jag sitter och funderar över tid...den som flytt, den som är, och den som förhoppningsvis ska komma.
Den flydda tiden vill jag inte slösa min dyrbara energi på, den är ju just inget annat än passerad. Inget kan jag ändra och inget kan jag göra ogjort. Jag kan däremot fortsätta att vårda de minnen och de vänskapsband som knöts för många år sedan, och som trots påfrestningar ännu håller knuten bunden.

Den tid som är, just nu i detta ögonblick, kan jag bara acceptera...varken mer eller mindre. Jag behöver inte i varje sekund tycka om skeendet, men det underlättar varandet om jag finner mig i lunken...och med lust ser fram emot vad som döljer sig bakom nästa kurva på livets inte alltid raka och jämna väg.

Det verkligt spännande i livet är tiden som kommer, med tillägget förhoppningsvis, då vi inte vet om den verkligen kommer just för mig och Dig.
Livet är både bräckligt och skört, vill det sig illa kan aftonen vara nådd innan vi ens hunnit fram till middagen. Utmätt är tiden!
Men inte får detta hindra vare sig drömmar eller längtan...dom måste få finnas, dom hjälper mig att göra innehållet i resan till något värdefullt.

Till skillnad från tid är innebörden i ordet värdefullt omöjligt att mäta...det som är värdefullt för mig är det kanske inte för Dig. Sanningen åligger var och en att själv finna.

Nu är ju livet inte enkelt, och heller inte enbart målat i svart eller vitt...nyanserna varieras i all oändlighet, ända bort till färger så starka att luften nästan går ur varandet. Med tiden brukar dom mattas en aning, och får istället pastellkartans skirhet...inte mindre njutbara, bara något lättare för själens ögon att betrakta utan färgmissvisande glas.
Just så här är min längtan för livets kommande tid...en liten skvätt gråskala i nederkant, en stor pyts grälla färger i ovankant...och resterande del av livets väggar målade med varma pastellfärger i oändliga nyanser.
Tråkigt tycker kanske någon...utopi hånskrattar säkert många! Det skulle jag också gjort tidigare i livet, men med ödmjukhet inför varandet kommer också tron på möjligheter...där jag själv står på scenen, som en av två lika viktiga och värdefulla aktörer. Ångest och tårar överskuggas plötsligt av glädje och lycka...och tron på att skådespelet förvandlas från tragedi till komedi med kärleksomfamnande slut, är större än någonsin.

När de egna orden inte längre finner sin väg ur själens djup, är det skönt att låna från kloka människors visdom.
Herrarna Danielsson och Alfredsson sa...Livet är som en påse - tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något!
Filosofen Nietzsche menade att om det sköna framträder obeslöjat för oss, framträder det bara en enda gång!

Min själs kammare fylls på med värdefullt innehåll...vänskap, omtanke, närhet, glädje, och kärlek. Det som skiljer livet från en påse är att själen aldrig kan bli för full av dessa ljuvligheter...
sparsamhet är här ingen dygd, utan en dumhet.
Den sköna, som uppenbarat sig för mig, helt utan slöjor...är kvinna, men inte vilken kvinna som helst. Hon är vackrast, hon är ljuvligast, hon är värdefullast...och min varmaste önskan är att få ge henne lika mycket tillbaka, som hon ger mig genom att bara vara sig själv.

Min längtans framtid vill jag möta i gemenskap med Dig...Du vars namn vinden viskar i mina öron dygnens alla timmar!

Till Dig

I dag lyckas strålarna från universums livgivande klot hitta ner till Skånes våta mylla. För första gången på länge närs hoppet om en sommar även detta år.
Ett hopp om stränder fyllda av människor i alla åldrar, där föräldrars oroliga förmaningar överröstas av barns lyckorusiga stim och stoj, och skräckblandade glädjetjut när vågors kraft slår omkull deras små kroppar under det salta vattnets yta. Spänning och glädje i en salig röra, inget att fundera över under någon längre stund...det är så barndomen är, eller är det kanske bara så den vill bli ihågkommen!?
Alla tankar och minnen på sorg och ledsamhet vill jag slå från mig, vill lägga dom i asken för sorterat, den ask som står först i tur att kastas bort efter själens stora sensommarstädning. Locket pålagt, och omsorgsfullt tejpat för att ingen av de gamla sorgerna någonsin ska kunna slippa ur.

Kvar finns de andra minnena och känslorna, de vackra och sorgfria. För dem behövs ingen ask. De är så få att de ryms på spishyllan ovan själens stilla sprakande brasa...och de är lika varma som glöden under.

Minnen att vördnadsfullt vårda...minnen att placera på rätt plats i livets framtida föreställning...i väntan på den sakta nedfallande ridån.

Ta vara på varandet...säger jag till min själ...ta vara på varandet!

Ord enkla att uttala, som med glödande ögon ges tyngd och allvar...dock inte lika enkelt att få den mottagande själen att förstå. Vad menas...vad är att ta vara på varandet...är frågor som ställs när huvudets celler kastar snöboll mitt i sommarens värme. Det dröjer inte länge förrän innanmätet är fyllt av mosig, och långsamt smältande snösörja...som sakta rinner ut i livets små bäckar. Lika plötsligt som snöbollskriget starade, lika plötsligt är allvarets löften bortspolade i vårbäckars forsande flöde.

Metaforer och omskrivningar, för att inte fullständigt blottlägga varandets ömtåliga nervtrådar...de som vibrerar i ångest och rädsla, och vars vibrationer förflyttar själens känslor till kroppsliga funktioner.
Något...nej, Någon, Du, har ruckat balansen! Den balans som fick varandet att gå på lågvarv, där existentiella frågor inte ställdes, där drömmar om lycka inte gavs utrymme...där dagarna guppade stilla som en metandes flöte i en försurad insjö.

Plötsligt händer det...och inte är det skrap med dröm om triss jag menar!
Från ovan låter Tor sin hammare svinga, medan Amor står vid sidan och skjuter sina karmosinskimrande pilar. Är färgens uppgift att bedrägligt locka till hopp, medan pilens spets är indränkt med droppar av förtvivlan...eller är pilspetsen varm och oförgiftad, fuktig endast av blodsdroppar från gudens hjärta?

Svar som endast tiden har rätt att avge. Tid...vän eller fiende?
Hoppet leker kurragömma med förtvivlan, längtan kastar kubb med rädslan...men för hjärta och själ finns nu inget utrymme för lek, allt är allvar. Framtiden vill stå på scenen och höra livets stående och jublande ovationer...i den allvarsamma lekens tvåsamhetsföreställning.

Känsla är känsla och förnuft är förnuft och sällan mötas de två!

Mot dröm och längtan råder ingen bot...sorgsamt nog inte heller mot förtvivlan...men kanske är det just detta som är livets kärna.

Ta vara på varandet...våga modet att våga, säger jag...och önskar att Du läser.

Till Dig, Du universums ljuvaste väsen, här på jorden gestaltad som min längtans kvinna...vackrast och ljuvligast, varmast och vänast...Du som ger min själ innerlighet, och mitt hjärta sinnlighet...Du som ger mening åt mitt livs skådespel...till Dig säger jag, med rösten darrande av osäkerhet...Kram!