Långsamt söker sig själens trådar
mot hjärtats skrovliga yta
sirligt spinnes silkeslena fjun
till en väv av bokstäver
synliga endast för längtans ögon
Sinnligt anas konturer
tonade av hjärtats genomträngliga slag
k r l s ä g i a d
Själens förborgade rum
inringad av mäktiga pålar
att stoppa objuden gäst
Mjuka kullar
passage för hjärtats samklingande vän
inbjuden till förtrolighetens samtal
för livet
Morgondisets ljuva suddighet förmår inte
hindra solens livgivande strimma
att nå själen
att välkomna dagen
Mina ögon säger...Vackrast
Min själ säger...Innerligast
En strimma ljus i livets svävande mörker
ger hopp åt längtan...ger guldkant på karmen till
dörren mot själens innersta rum
Handtag som inte längre bränns...
unken luft byts mot syre...
lek byts mot allvar...
hopplöshet byts mot hopp
Rädsla frågar om Jag vågar...Ångest frågar om Du vågar
Svaret står skrivet i det stora blå...
kanske med varmt röda bokstäver
Dörren står på glänt, gångjärnen kärvar...
jag bjuder Dig in till själens fördolda boning
Välkommen Du vackra gäst...Vill Du stanna?
Edward A Murphy Jr. - om mötet mellan denna mans föräldrar kan inte annat sägas än att det var en synnerligt olycklig slump. Att mötet även resulterade i efterföljande kärlek, som i sin tur lockade fram erotiska lustar (kan eventuell ha varit i omvänd ordning, men det låter sedesammare om kärleken kom först), av vilket resultatet så småningom blev en lite gosse, kan bara ses som en katastrof och rubbning av mänsklighetens tillvaro.
Om nu inget av detta hade hänt, eller åtminstone inte det sistnämnda...då hade det inte funnits någon Jr. med namn efter sin pappa Edward A Murphy. Då hade det troligen inte heller funnits någon lag uppkallad efter denne Murphy...och därmed borde talesättet Lagen om alla tings jävlighet inte heller ha funnits.
Men nu finns båda dessa lagar...och kanske också lagen om Murphys jävlighet, för inte kan han ha varit särskilt vänligt sinnad inför sina medmänniskor. Och när nu båda dessa lagar finns måste dom naturligtvis träda i kraft...för vad vore livet utan lite jävlighet!?
Min kamera är trasig! Reparation är naturligtvis möjlig, till en kostnad av några inte alltför sköna tusenlappar...men värst av allt, det tar 3-4 veckor innan jag får kameran tillbaka. Semestertid!
Med denna vetskap tog jag det stora beslutet att köpa ny kamera, och vänta med reparationen till vintern, för att sedan ha den lagade och servade kameran som backup...det ser bra ut att ha två kameror, och dessutom ger det lite extra styrketräning. Av detta tänkta, och efterlängtade inköp blir det inget! Den kameran finns inte att tillgå...inte ens hos tillverkaren. Affärsstrategi tror jag det kallas. Marknaden ska lockas till efterfrågan. Detta görs tydligen genom att sprida rykten om presentation av ny modell till hösten...och de som just nu går i tankar på att köpa ny kamera, men som inte kan få den levererad, ska istället bli så lockade och imponerade av den nya modellen att dom genast lägger sin beställning...för att få sin nya pixelimponerande kamera levererad till Sverige ett år efter lagd beställning. Affärsstrategi!
På tal om affärsstrategi...min tilltänkta kamera finns att tillgå på andra sidan Atlanten, men där får jag inte handla...garantin gäller nämligen inte i Sverige, eftersom den Skandinaviska delen av tillverkningsföretaget vill ha ensamrätt på försäljning och prissättning.
Så sitter jag här och funderar...och kommer fram till att det borde vara bättre att få sålt ytterligare en kamera, till en kund som nöjt kan nyttja garantin om det mot förmodan skulle uppstå något fel, än att ha en tidigare nöjd kund som funderar på att bli en före detta. Men det ingår tydligen inte i affärsstrategin!
När nu Murphy gjorde ett besök, och omorganiserade min tillvaro, passade han också på att leta fram fel på min bil...till en kostnad av några ännu mera osköna tusenlappar än dom som kamerareparationen suger ur bankkortet.
Besök är något jag alltid uppskattar och finner trevligt...men till Edward A Murphy Jr. säger jag vänligt men bestämt, Du är inte välkommen tillbaka!
Kommande veckor utan kamera ska jag nog ägna åt fördjupning i ämnet affärsstrategi.
Dessutom måste jag försöka intala mig att semester är ett överskattad nöje!
Nu känns det verkligen som att ny betraktelse bör finna sin väg från tankekontoret till tangenterna, och vidare ut till universums oändliga rymd. Nyttan av detta kan förstås ifrågasättas, då flertalet människor på jordens allt mer befolkningstäta yta inte kan läsa vad jag skriver. Det kan bero på att åtkomsten till den interaktiva rymden inte finns, men det kan också bero på att få känner till mina nedskrivna betraktelser. Att det även skulle kunna bero på att de som känner till min betraktelsesida inte finner mina ord intressanta, vill jag naturligtvis inte tro. Det mest avgörande hindret för åtkomsten av mina betraktelser, och lika ofta funderingar, är dock det språkliga hindret...det är inte många som kan läsa och förstå svenska.
Detta faktum bekymrar mig dock inte...svenska är mitt språk, även om dom dialektala nyanserna varierar beroende på vem jag delar samtal med.
För dom i min närmsta omgivning som hör min skiftande dialekt kan det säkert tyckas som att högfärden intagit mitt huvud, men jag försäkrar att så inte är fallet. Jag skäms absolut inte över min vardagliga skånska, förändringen av dialekt och ton sker helt enkelt utan någon bakomliggande tanke.
Beträffande språk och bruk av detsamma känns det lite tråkigt att många utländska ord inte får någon översättning till svenska, och i dom fall det sker får dom ändå ligga vilande till förmån för det ursprungliga, som oftast är sprunget ur engelskan.
Jag tänker på brevbäraren, neutralt och icke könsbundet ord, som ofta kommer i eller på sitt gula fordon och lägger post och brev i brevlådan. Nu finns ett konkurrerande företag som heter City Mail, och hos dom bör väl utdelaren av nämnda pappersartiklar betitlas mailman, och för jämställdhetens skull också mailwoman.
Med detta kunkurrensfaktum funderar jag över var miljötänkandet tagit vägen...först en gul bil, och sedan en vit...till samma brevlådor!?
Vem som än är utdelare av allt papper som fyller våra postlådor tror jag att de allra flesta som tömmer sagda lådor benämner pappret som post, och i de fall det fortfarande förekommer, även som brev. Men vilket ord är vanligast förekommande för att benämna dom elektroniska meddelande som med förväntansfullt pling utdelas till datorns postlåda? Det borde naturligtvis vara E-post eller E-brev...men istället tror jag de allra flesta säger, och för den delen också skriver, mail. Så även jag! Vi lever ju universellt, där omvärlden med sateliters hjälp kan hälsa på oss inte bara hemma, utan var vi än befinner oss...på restauranten, hos våra vänner, och t.o.m. ute i fria naturen.
Men häromdagen fick jag ett nytt ord, ett ord som kombinerar det bästa av två språk. Uttalet gör ingen större skillnad, men att skriva och läsa det...det är så vackert! Jag fick ordet mäjl. I ett mäjl gavs jag ordet mäjl, som jag kommer att använda fortsättningsvis! Tack Anneli, för Din fina ordgåva!
Som syns på bilderna har jag gjort ännu ett besök i Hjorthagen, och min ovana trogen agerade jag än en gång fridstörare. Denna gång promenerade jag rakt in bland intet ont anande kalvar, mitt under skönaste kvällsvilan. Jag såg dom inte, förrän plötsligt ett och sedan flera vackra huvuden stack upp ur det höga gräset, bara ett par meter framför mig.
Kalvarna verkade inte lägga någon större energi på oro, några reste sig upp medan de flesta stannade kvar nere i det kvällsvarma gräset.
Jag rörde mig sakta bakåt, samtidigt som jag fumlade med väskans dragkedja, i någon hopplös önskan om att kunna byta objektiv innan de vuxna medlemmarna i familjerna hjort skulle upptäcka mig. Men nej, det klarade jag naturligtvis inte!
Som ur ingenstans hördes varningsläten, och som från samma ingenstans reste sig plötsligt inte mindre än ca. 15 st söta dovhjortskalvar...och lämnade mig ensam kvar, fortfarande med fel objektiv på kameran. Men vad gör det? Bilden finns kvar i min högst personliga bildbank.
Samtidigt med hjortarnas flyende försvann också ljuset...men inte heller det spelade någon större roll. Bara att vistas i naturen med fåglars kvittrande och bäckens rogivande porl är en lisa för själen...rekreerande.
Jag slog mig till ro under ett träd invid bäcken, tog några bilder, och funderade. Det är märkligt hur lätt tankarna flyter genom själen under stunder av stillsamt varande.
Tankar om livet, och dess ofta själsdödande och snabbt flyende timmar och dagar är lätt att få under stunder av ensamt rekreerande...och därpå ett löfte till mig själv att göra något riktigt bra av livet. Någon gång ska det löftet infrias!
Under denna livets betraktelsestund fick jag också besök av några fina vänner från olika delar av landet. Tack för det besöket, och för att ni finns...ni betyder mycket för mig!
Ja med anledning av denna betraktelses första del behöver jag väl inte berätta att även tankar på en del av livets trivialiteter dök upp.
På det hela taget var söndagen en fin dag...som hemma vid skrivbordet och datorn hastigt ändrade skepnad. Irritation, ilska, och ledsamhet är ord som kan beskriva känslorna som fyllde mig när jag laddat in, och tittade på dagens bilder. Brusiga och randiga, trots att inget slarvigt missöde inträffat med kamerans inställningar. Något är trasigt, och det trasiga är konstaterat till kameran!
Det är naturligtvis alltid fel tidpunkt, men frågan är om det kan bli mer fel än just under semestertid, när ingen har tid att reparera. Frågan om fel tidpunkt blir ännu större om det visar sig att det inte är lönt att få reparerat. Om så blir fallet är tidpunkten så fel att en efterlängtad resa får planeras om och kortas av, till förmån för ny kamera. Sicket elände!
Helgen som gick innebar arbete under dagarna, och då lördagens väder inte inbjöd till någon längre promenad tillbringades kvällen i soffan. Nåja, i ärlighetens namn var inte heller mitt huvud på humör att skicka någon inbjudan till kroppen...annat än till just soffliggande och filmtittande.
Ja, filmerna var bra...det blev faktiskt två stycken. Svenskt känslosamt djupsinne i kombination med amerikansk glättighet med budskap. Åtminstone fann jag ett budskap...att inte sitta stilla och vänta på skeenden...att livet är kort och ska levas. Men från den vetskapen till handling är steget ofta väldigt långt, dessutom med höga hinder...där det högsta är min egen feghet. Troligen är det ordspråket Man vet vad man har men inte vad man får, som spökar i medvetandet. Det är säkert sant, men något av det dummaste som finns...bortom det invanda kan oanade möjligheter finnas...kanske även...hmm! Eller!? Nja, det är möjligen att fresta för mycket på längtans och drömmarnas önskelista.
Betraktelser ur mitt liv...där jag kanske borde försöka rasera min föreställning att gräset är grönare på andra sidan. Men å andra sidan...hopp ger och berikar livet.
Nu var det ju inte mina drömmar jag skulle skriva om, men det är så lätt att låta tankarna försvinna bort ur tid och rum...
Malmö säger rubriken, och om den staden kommer nu några betraktelser...högst subjektiva naturligtvis. Tråkigheten exemplifierad, med en bro till Köpenhamn som fått staden och dess invånare att andas morgonluft. Men hur mycket det än andas kan jag inte finna annat än tristess i den stad som för en del år sedan utgav sig för att vara världen. När dokumenten gällande Öresundsbron var signerade startade en massiv marknadsföringskampanj för Malmö, där följande slogan kunde läsas i tidningar och på plakat. Haur Du sitt Malmö Haur Du sitt Varden...nej lyckligtvis är det inte sant, för världen där ute har oändligt mycket underbart att bjuda på!
Nåja, i ärlighetens namn finns det ljusa punkter även på Malmökartan, och dom lockade så mycket under söndagskvällen att jag tillsammans med kompis begav mig söderut, i hopp om att lyckas fånga vacker arkitektur i varmt kvällsljus.
Tyvärr bjöd inte kvällen på samma vackra molnformationer som under eftermiddagen, men skam den som låter sig hindras av detta triviala faktum.
Målet var Öresundsbron, denna i mina ögon oerhört vackra skapelse, som jag kört över fler gånger än jag kan hålla räkningen på, men som jag aldrig tidigare tagit mig tid att fotografera. Kvällens hårda vind ställde till en del bekymmer, precis som avsaknaden av moln...men till nästa försök vet jag vilka platser som kan ge mig de bilder jag ser för mitt inre.
På hemvägen passerade vi vattentornet i Hyllie, en skapelse som i dagsljus ser ut som vilket vattentorn som helst, men som ljussatt förvandlas till en nästan utomjordisk skönhet.
Märkligt förresten hur oerhört fort visarna på klockan snurrar när man förlorar sig i något som är så fantastiskt som att fotografera...plötsligt var midnattstimman slagen, och av föresatsen att även besöka det vackra bostadsområdet med den berömda skruvade Torson blev det inget. Men den står säkert kvar till nästa gång...om det inte blåser för mycket.
Blå vindar och vatten...
att drömskt försvinna bort någon minut i...innan vardagens grå verklighet ger sig till känna.
Känslor blå är skönare än grå...
Denna helgs sista dag bjöd på växlande solighet, men med en temperatur som inte lockade till några längre stunder av stillasittande...åtminstone inte utan täckande kläder.
Under eftermiddagen sågs vita ulliga moln i skyn, vilket fick mig att tro och hoppas på en vacker kväll med mjukt och varmt kvällsljus.
Än en gång gick mina tankar till Hjorthagen, men det behöver jag väl snart inte berätta...den platsen har ju blivit mitt nära paradis. Fotoryggsäcken packades, med som vanligt alltför mycket som jag inte behöver. Jag borde snart lära mig vilka objektiv jag kan tänkas ha nytta av under just denna utflykt, men samtidigt vill jag ju inte riskera att stå utan lämpligt objektiv när motivet för mitt livs bild uppenbarar sig. Så istället får kroppen svettas och lungorna pusta...men det sägs ju förstås vara nyttigt!
Fram mot kvällningen begav jag mig iväg mot Hjorthagen, denna gång tillsammans med en fotokompis. Det är ibland väldigt trevligt att ha sällskap under fotoutflykten, och på ett område av 71 ha finns det motiv för oss båda.
Uppfattningen om trevligt delas dock troligen inte av hjortarna...min kompis fick känning av allergi, något som fick honom att nysa med sådan kraft att hjortarna sprang i väg lika fort som om det vore jaktsäsong. Det samma gällde förstås även skogens övriga invånare, med undantag av skogssniglarna.
Olyckligtvis klarade inte vädrets gudar att kvarhålla det vackra vädret. Istället bjöds vi på en himmel som alltmer antog den färg jag brukar kalla skånegrå, tråkig och intetsägande. Men vad gjorde väl det, naturen bjöd på sin sedvanliga skönhet, om än aningen för mitt i mellan för att göra sig riktigt bra på bild.
Under vandringen genom träsk och över bäckar fick jag klart för mig att kängor inte är optimalt för denna typ av terräng. Gummistövlar däremot vore optimalt, men av någon anledning, troligen det motbjudande faktum att min fotsvett med tiden skulle göra dom lika våta på insidan som på utsidan, gör att jag avskyr denna säkert praktiska fotbeklädnad.
Jag har därför istället bestämt mig för att skaffa ett par gaiters, inte vackra men ack så praktiska, inte bara mot väta utan också mot levande kryp och diverse grenar.
Trots det mulna vädret ville vi naturligtvis inte komma tillbaka med minneskort lika tomma som när vi åkte hemifrån. Vi stannade därför vid ån med det forsande fallet...och som alltid när man försvinner bort i något fängslande gick tiden i rasande fart, och plötsligt var timmen sen. Hjorthagen lämnades bakom oss för denna gång...men åtminstone jag återkommer snart igen. Hur det blir för min fotokompis vet jag inte, något svar var omöjligt att uppfatta genom nysningarna.
En fotomässigt bra helg är till enda, nu återstår en del redigering...och naturligtvis en uppdatering av min hemsida. Den orörda vecka som börjar när jag slår upp ögonen nästa gång vill jag inte tänka på nu...istället tar jag tankar om någon resa ut mot okänt mål med mig till kudden.
I går besökte jag än en gång Hjorthagens naturreservat. Märkligt egentligen, att en plats som jag för bara några veckor sedan inte kände till, nu har intagit en framträdande plats för min själs längtan.
Det fantastiska är att denna naturpärla finns runt hörnet, till skillnad mot en del andra i min själs längtansskafferi. Framöver får jag säkert anledning att berätta om andra platser där jag finner en avsevärd ökning av kvaliteten i varandet.
Någon längre vandring blev det inte i går. De senaste dygnens stora nederbörd hade förvandlat åarna till små forsar, där vattnet passerade med hög och närmast öronbedövande fart.
Trots rejäla och vattentäta kängor insåg jag problematiken med att passera över dessa vattenhinder...givetvis också med tankar på min numera välkända otur att snubbla, fastna, och trilla omkull. Beträffande detta har jag en känsla av att andra skulle använda sig av annat ord än otur för beskriva mina fadäser...men det är naturligtvis inte sant. Smidig som en panter, om än lite otursförföljd, är den rätta beskrivelsen;)
För att inte utmana oturen valde jag att inte gå över ån...för vad skulle kunna finnas där som inte fanns här.
Den tidiga kvällens sol letade sig genom bladverket, och spred sina guldglänsande strimmor i rofyllda mönster. Tillsammans med vattnets brus och fåglars avlägsna kvittrande blev det en stund utan tankar på vardagen...den grå vardag som annars har så svårt att släppa taget.
Skönt är att bara få vara!