Varför...

är titeln på min blogg MORGONLJUS...kanske någon undrar!
Precis som med det mesta går det inte att ge något kort och entydigt svar på detta, då skälen är flera...men kanske har dom en gemensam nämnare...det låter sig nog visas längre ner.

För mig är morgonljus tyvärr något väldigt sällsynt, förutom under några månader av den annars mörka årstiden vinter. Under många år har jag haft skiftande arbetstider, med mestadels kvälls- och natttider...valt till lika delar av kropp och vilja...på senare tid har kroppen fått bestämma.
Med vakenhet en bit ut på natten brukar kroppen ligga kvar under täcket en bra bit in på förmiddagen...känns ofta som att huvudet stannar där ännu längre...tills morgonljuset övergått i dagsljus.

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

För naturen är dagens gryende, morgonens ljus, av vital betydelse. Växtligheten är våt av dagg, och dimman ligger som slöjor över marken...och djuren förbereder sig inför den stundande dagen.

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

Även för en naturfotograf är morgonljuset av vital, och synnerligt värdefull betydelse. Sällan är väl ljuset så skirt och stillsamt som just innan solen visar sitt röda klot vid horisonten. Luften känns ren och frisk...tyvärr många gånger en falsk tro...men ljuvligt är det att finnas till.
Att vara ute i arla morgonstund och höra fåglars glädjefulla kvittrande...att se ett varmt ljus sprida sig över daggvåta växter...att nästan höra hur naturen tar emot livets ljus...det är kvalitet. Livskvalitet!

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

Mina stunder med morgonljus är som sagt inte många, men när dom inträffar är dom mer värdefulla än det mesta...stunder att ta med mig länge. Antalet gånger jag sagt till mig själv att bryta mitt mönster, att ta vara på livets ljuva stunder...har jag för länge sedan tappat räkningen på. Nästa vecka...nästa månad...nästa år...ska jag njuta av morgonens ljus varje dag!
Hemma fungerar det inte...ovanans makt är större än längtans...än så länge. Jag brukar därför ge mig själv några dagars bortavaro varje månad...Göteborg, och den paradisiska skärgården ligger mig varmt och hjärtat, och själen. Tack vare en god vän har jag också fått upp ögonen för mitt eget Skåne, om än på andra sidan...Österlen, en lisa för själen. Tack Eva!
Varje gång jag ger mig själv en bortavaro...ger jag också mig själv morgonljus. Morgnarna är tidiga...klockan ringer alltid före solen (nja...inte under årets ljusaste dagar förstås)...och jag studsar ur sängen...något klumpigt.
Dessa dagar, eller rättare dessa morgnar finns sedan med mig fram till nästa bortavaro.

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

Här var förklaringar till titeln, men det verkliga skälet är nog att ge mig själv den välbehövliga spark som både kropp och själ behöver...påminnelsen av hur underbart och ljuvligt morgonens ljus är. Påminnelsen att inte glömma...att inte stanna kvar i ovanans makt, utan att ändra mitt mönster.

Ordet MORGONLJUS låter hoppfullt...och jag längtar!

Med önskan om en underbar vårhelg! Själv ska jag njuta av MORGONLJUS...på söndag;)

Mina första rader!

Så sitter jag här med en tom ruta framför mig, och ska försöka skriva mitt första inlägg i min blogg.
Det är naturligtvis inte helt lätt, särskilt som jag inte har skänkt en tanke på vad jag vill med mina inlägg, och heller inte över vilka som eventuellt kan tänkas ha något som helst intresse av att veta något om mina tankar och funderingar. För dessa är naturligtvis i högsta grad mina...mina helt egna tankar!

Vem jag är har jag redan i vederbörlig ordning redovisat...i den mån dessa ord säger något om mig. För visst gör dom det...eller...!? Nej kanske inte, åtminstonde inte mer än vad som i allmänhet är av intresse...om ens det.
Vem man egentligen är i sig själv, det är det inte många som är intresserade av...man har väl nog med sig själv och sina riktigt nära...kan jag tro.
Det är förmodligen också av dessa skäl som många människor i ens närhet inte heller avslöjar vem dom är...kanske för att dom också tror att deras person inte är av intresse...men kanske mer av oro och rädsla över att någon gång få det vänt emot sig...att bli sårad.
Men...inte ska man väl behöva vara rädd för att bli sårad av någon man tycker om, och som tycker om en tillbaka...men än viktigare, inte sårar man väl någon man tycker om!? Trots det helt naturliga svaret på denna fråga, är sanningen tyvärr inte lika naturlig...man sårar...alltför ofta.

Av just detta skäl är jag inte annorlunda andra...jag berättar inte heller vem jag är...för andra än de som betyder väldigt mycket för mig...och som jag känner förtroende för.
Kanske blir det ändring på det nu, med mina ord i denna blogg...där jag förmodligen inte kan avhålla mig från funderingar och reflektioner av det högst personliga slaget.

Som första inlägg får det räcka så här...inte blev det något prat om fotografering...men det kommer så småningom.
Nu ska jag ge mig ut i det underbara vårväder som äntligen har hittat till Skåne...naturligtvis med kameran som sällskap.

Med önskan om en riktigt skön helg, och en uppmaning att njuta av vårens ljumma vindar och sköna solsken...säger Peter tack för nu!