Möten...

med människor inträffar varje dag. De flesta av dessa möten passerar tämligen obemärkt förbi, kanske dom inte ens hinner registreras i vårt redan så upptagna och på gränsen till smärtsamhet överfyllda medvetande.
Ett medvetande som utan eget val fyllts med måsten och hinna...eller kan det vara så att det inte är det omgivande samhällets och den sociala sfärens krav, utan av helt fri vilja våra egna krav. Kanske är det då inte fråga om krav och måsten, utan helt enkelt en drivkraft att se som en gåva, vars syfte är att berika jaget, och därmed också livet.
Att finna någon sanning i detta, som inte är frågeställningar, eftersom meningarna inte är formulerade på det sättet, är inte vare sig min avsikt eller förhoppning. Meningarna är helt enkelt enbart ett infall av fri tankeverksamhet, att betrakta som en önskan att finna sanningen...min helt egna och högst personliga sanning.

Nu var det inte sanningar, eller dess motsats detta skulle handla om, utan om möten. Inte dom möten som sker i livets förbifart, utan dom möten som på ett eller annat sätt etsat sig fast i minnet och i själen.

En stad, starkt förorenad av industri och koleldning, en järnvägsstation...i ett land som inte längre finns, Tjeckoslovakien. På perrongen stod två människor, en kortväxt kvinna vars ansikte bar tydliga spår av väder och vind, med blicken och målet tydligt fäst mot det inkommande tåget...och jag, planlöst betraktande kvinnan och hennes väskor.
När gnisslande bromsar stannat tågets rörelse, och dörrarna öppnats greppade damen sina båda väskor, som var alldeles för tunga att ensam baxa genom den smala dörröppningen. Jag hjälpte henne upp i vagnen, placerade hennes väskor i första lediga kupé...och plötsligt, utan vetskap om destination satt jag mitt emot henne och såg in i ett par varma och vänliga ögon, och ett ansikte som tacksamt log mot den hjälpsamma främlingen.
Tiden var en annan, då pengar av papper kunde lösa biljett av tågets konduktör, utan att bli bötfälld och avkastad vid nästa station...detta gällde även av detta tågs statligt anställde, och säkert sedan länge desillusionerade konduktör.
Vi satt där, damen och jag, och pratade...trots att ingen av oss kunde något språk som den andra förstod. Med sann generositet delade hon med sig av sin medhavda matsäck, hela tiden berättande om sitt liv och om landskapet som passerade utanför det smutsiga tågfönstret...åtminstone var det känslan jag fick av hennes obegripliga ord, som blev allt långsammare i takt med mina allt större blickliga frågetecken. Hon ville verkligen berätta, och hon ville jag skulle förstå...och nog förstod jag, inte allt men bra mycket. Det kanske är en fråga om intresse, och önskan om att vilja förstå livet.
Efter några timmars vilsamt skumpande var vi framme, eller rättare, damen var framme vid den station hon med vänlig beslutsamhet även gjorde till min hållplats.
Hennes son mötte upp, med mycket gammal bil av tjeckiskt märke och kvalitet...och utan vare sig argumentation eller frågande blickar befann jag mig, efter sedvanlig artighetshälsning sittande i ett trångt baksäte på väg mot okänd lantlig destination. Efter kanske en halv timmas färd på skumpiga vägar var vi framme...framme vid en gård som såg ut att vara hämtat från historisk tid.
En kvinna ...lantlig och naturligt vacker som en försommarmorgon, mötte med stora famnen. Att denna kvinna var sonhustru i familjen förstod jag genast, men vad jag inte förstod...och fortfarande inte förstår, är att inte heller hon ställde några frågor eller gav någon frågande blick. Enbart ett varmt och vänligt välkomnande...till en fullständig främling, tillika otvättad och illaluktande, men jag antar det senare inte spelade någon större roll på den plats vi befann oss.
Mitt i all denna varma vänlighet kunde jag inte släppa tanken på att något var ordentligt fel. Kanske misstog dom mig för någon annan, kanske hade jag missat någon text på tjeckiska där jag frivilligt gav bort mig som slav...såg att boningshuset hade källare.
Lyckligtvis kom vi ganska snart fram till att den yngre kvinnan var kommunicerbar på ett fullt begripligt språk, tyska. Gott sein dank...äntligen kunde vi försöka bringa ordning i varför jag befann mig där jag gjorde...trodde jag. Det var bara så att ingen var intresserad av det svaret, av den enkla anledningen att ingen hade ställt frågan...mer än jag själv. Istället fortsatte vardagen, deras vardag, på samma sätt den säkert gjorde veckans alla dagar. Kanske inte riktigt förstås...jag förstod ganska snart att maten som dukades fram var mer omsorgsfullt vald än andra vardagar, och sängen jag bjöds att sova i annars var sovplats för två barn, som nu fick trängas tillsammans med mamma och pappa. Jag hade inte hjärta att föreslå golvet som mer passande, och behagligare plats för mig att sova...jag bjöds ju det bästa huset att erbjuda.
Efter två nätter, och lika många dagar med oerhört trevligt sällskap och god mat, kändes det dags för mig att resa vidare. Än i dag, när jag i minnet ser och hör familjens protester tror jag dom var äkta...dom ville verkligen jag skulle stanna ytterligare några dagar.
Att lämna deras varma och gästfria hem var svårt, men svårast var att jag ville få lov att göra rätt för mig. Naturligtvis hade jag aldrig en tanke på att överlämna pengar, det vore att förödmjuka och förringa deras gästvänlighet...men jag stoppade några sedlar under fatet på köksbordet, som jag hoppas och önskar kom till god nytta och glädje.
Som den naturligaste sak i världen bjöds jag skjuts in till byn och stationen, och på vägen dit kom jag på ytterligare ett sätt att återgälda allt jag bjudits på. När vi närmade oss bensinmacken som låg intill stationen pekade jag åt mannen att svänga in, och utan protest tilläts jag betala för dom liter bensin som rymdes i tanken.
Blicken jag fick som tack sa det mesta...och handslaget och kindpussarna sa allt.

Några dagars möte att minnas. Men minnet är som bekant selektivt...kanske var maten inte lika god som jag vill minnas den...kanske var kvinnan inte vacker som en försommarmorgon, men säkert är att hon var naturlig, och det betyder oerhört mycket mer än konstlad och tillfällig skönhet. Säkert är också att deras gästfrihet var ärlig och från hjärtat kommen...och att denna del i minnet aldrig falnar.
Mitt liv berikades under dessa dagar, och jag hoppas att också deras liv berikades. Tror faktiskt det.

Möten...att minnas...är också en sorts ljus!