(Fram)Tid

Jag sitter och funderar över tid...den som flytt, den som är, och den som förhoppningsvis ska komma.
Den flydda tiden vill jag inte slösa min dyrbara energi på, den är ju just inget annat än passerad. Inget kan jag ändra och inget kan jag göra ogjort. Jag kan däremot fortsätta att vårda de minnen och de vänskapsband som knöts för många år sedan, och som trots påfrestningar ännu håller knuten bunden.

Den tid som är, just nu i detta ögonblick, kan jag bara acceptera...varken mer eller mindre. Jag behöver inte i varje sekund tycka om skeendet, men det underlättar varandet om jag finner mig i lunken...och med lust ser fram emot vad som döljer sig bakom nästa kurva på livets inte alltid raka och jämna väg.

Det verkligt spännande i livet är tiden som kommer, med tillägget förhoppningsvis, då vi inte vet om den verkligen kommer just för mig och Dig.
Livet är både bräckligt och skört, vill det sig illa kan aftonen vara nådd innan vi ens hunnit fram till middagen. Utmätt är tiden!
Men inte får detta hindra vare sig drömmar eller längtan...dom måste få finnas, dom hjälper mig att göra innehållet i resan till något värdefullt.

Till skillnad från tid är innebörden i ordet värdefullt omöjligt att mäta...det som är värdefullt för mig är det kanske inte för Dig. Sanningen åligger var och en att själv finna.

Nu är ju livet inte enkelt, och heller inte enbart målat i svart eller vitt...nyanserna varieras i all oändlighet, ända bort till färger så starka att luften nästan går ur varandet. Med tiden brukar dom mattas en aning, och får istället pastellkartans skirhet...inte mindre njutbara, bara något lättare för själens ögon att betrakta utan färgmissvisande glas.
Just så här är min längtan för livets kommande tid...en liten skvätt gråskala i nederkant, en stor pyts grälla färger i ovankant...och resterande del av livets väggar målade med varma pastellfärger i oändliga nyanser.
Tråkigt tycker kanske någon...utopi hånskrattar säkert många! Det skulle jag också gjort tidigare i livet, men med ödmjukhet inför varandet kommer också tron på möjligheter...där jag själv står på scenen, som en av två lika viktiga och värdefulla aktörer. Ångest och tårar överskuggas plötsligt av glädje och lycka...och tron på att skådespelet förvandlas från tragedi till komedi med kärleksomfamnande slut, är större än någonsin.

När de egna orden inte längre finner sin väg ur själens djup, är det skönt att låna från kloka människors visdom.
Herrarna Danielsson och Alfredsson sa...Livet är som en påse - tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något!
Filosofen Nietzsche menade att om det sköna framträder obeslöjat för oss, framträder det bara en enda gång!

Min själs kammare fylls på med värdefullt innehåll...vänskap, omtanke, närhet, glädje, och kärlek. Det som skiljer livet från en påse är att själen aldrig kan bli för full av dessa ljuvligheter...
sparsamhet är här ingen dygd, utan en dumhet.
Den sköna, som uppenbarat sig för mig, helt utan slöjor...är kvinna, men inte vilken kvinna som helst. Hon är vackrast, hon är ljuvligast, hon är värdefullast...och min varmaste önskan är att få ge henne lika mycket tillbaka, som hon ger mig genom att bara vara sig själv.

Min längtans framtid vill jag möta i gemenskap med Dig...Du vars namn vinden viskar i mina öron dygnens alla timmar!

Till Dig

I dag lyckas strålarna från universums livgivande klot hitta ner till Skånes våta mylla. För första gången på länge närs hoppet om en sommar även detta år.
Ett hopp om stränder fyllda av människor i alla åldrar, där föräldrars oroliga förmaningar överröstas av barns lyckorusiga stim och stoj, och skräckblandade glädjetjut när vågors kraft slår omkull deras små kroppar under det salta vattnets yta. Spänning och glädje i en salig röra, inget att fundera över under någon längre stund...det är så barndomen är, eller är det kanske bara så den vill bli ihågkommen!?
Alla tankar och minnen på sorg och ledsamhet vill jag slå från mig, vill lägga dom i asken för sorterat, den ask som står först i tur att kastas bort efter själens stora sensommarstädning. Locket pålagt, och omsorgsfullt tejpat för att ingen av de gamla sorgerna någonsin ska kunna slippa ur.

Kvar finns de andra minnena och känslorna, de vackra och sorgfria. För dem behövs ingen ask. De är så få att de ryms på spishyllan ovan själens stilla sprakande brasa...och de är lika varma som glöden under.

Minnen att vördnadsfullt vårda...minnen att placera på rätt plats i livets framtida föreställning...i väntan på den sakta nedfallande ridån.

Ta vara på varandet...säger jag till min själ...ta vara på varandet!

Ord enkla att uttala, som med glödande ögon ges tyngd och allvar...dock inte lika enkelt att få den mottagande själen att förstå. Vad menas...vad är att ta vara på varandet...är frågor som ställs när huvudets celler kastar snöboll mitt i sommarens värme. Det dröjer inte länge förrän innanmätet är fyllt av mosig, och långsamt smältande snösörja...som sakta rinner ut i livets små bäckar. Lika plötsligt som snöbollskriget starade, lika plötsligt är allvarets löften bortspolade i vårbäckars forsande flöde.

Metaforer och omskrivningar, för att inte fullständigt blottlägga varandets ömtåliga nervtrådar...de som vibrerar i ångest och rädsla, och vars vibrationer förflyttar själens känslor till kroppsliga funktioner.
Något...nej, Någon, Du, har ruckat balansen! Den balans som fick varandet att gå på lågvarv, där existentiella frågor inte ställdes, där drömmar om lycka inte gavs utrymme...där dagarna guppade stilla som en metandes flöte i en försurad insjö.

Plötsligt händer det...och inte är det skrap med dröm om triss jag menar!
Från ovan låter Tor sin hammare svinga, medan Amor står vid sidan och skjuter sina karmosinskimrande pilar. Är färgens uppgift att bedrägligt locka till hopp, medan pilens spets är indränkt med droppar av förtvivlan...eller är pilspetsen varm och oförgiftad, fuktig endast av blodsdroppar från gudens hjärta?

Svar som endast tiden har rätt att avge. Tid...vän eller fiende?
Hoppet leker kurragömma med förtvivlan, längtan kastar kubb med rädslan...men för hjärta och själ finns nu inget utrymme för lek, allt är allvar. Framtiden vill stå på scenen och höra livets stående och jublande ovationer...i den allvarsamma lekens tvåsamhetsföreställning.

Känsla är känsla och förnuft är förnuft och sällan mötas de två!

Mot dröm och längtan råder ingen bot...sorgsamt nog inte heller mot förtvivlan...men kanske är det just detta som är livets kärna.

Ta vara på varandet...våga modet att våga, säger jag...och önskar att Du läser.

Till Dig, Du universums ljuvaste väsen, här på jorden gestaltad som min längtans kvinna...vackrast och ljuvligast, varmast och vänast...Du som ger min själ innerlighet, och mitt hjärta sinnlighet...Du som ger mening åt mitt livs skådespel...till Dig säger jag, med rösten darrande av osäkerhet...Kram!

Hjärtats bokstäver

Långsamt söker sig själens trådar
mot hjärtats skrovliga yta
sirligt spinnes silkeslena fjun
till en väv av bokstäver
synliga endast för längtans ögon

Sinnligt anas konturer
tonade av hjärtats genomträngliga slag

k   r   l   s  ä   g   i   a   d

Själen

Själens förborgade rum
inringad av mäktiga pålar
att stoppa objuden gäst

Mjuka kullar
passage för hjärtats samklingande vän
inbjuden till förtrolighetens samtal
för livet

Morgondisets ljuva suddighet förmår inte
hindra solens livgivande strimma
att nå själen
att välkomna dagen

Mina ögon säger...Vackrast
Min själ säger...Innerligast

Längtan

En strimma ljus i livets svävande mörker
ger hopp åt längtan...ger guldkant på karmen till
dörren mot själens innersta rum
Handtag som inte längre bränns...
unken luft byts mot syre...
lek byts mot allvar...
hopplöshet byts mot hopp
Rädsla frågar om Jag vågar...Ångest frågar om Du vågar
Svaret står skrivet i det stora blå...
kanske med varmt röda bokstäver
Dörren står på glänt, gångjärnen kärvar...
jag bjuder Dig in till själens fördolda boning
Välkommen Du vackra gäst...Vill Du stanna?

Murphys lag

Edward A Murphy Jr. - om mötet mellan denna mans föräldrar kan inte annat sägas än att det var en synnerligt olycklig slump. Att mötet även resulterade i efterföljande kärlek, som i sin tur lockade fram erotiska lustar (kan eventuell ha varit i omvänd ordning, men det låter sedesammare om kärleken kom först), av vilket resultatet så småningom blev en lite gosse, kan bara ses som en katastrof och rubbning av mänsklighetens tillvaro.
Om nu inget av detta hade hänt, eller åtminstone inte det sistnämnda...då hade det inte funnits någon Jr. med namn efter sin pappa Edward A Murphy. Då hade det troligen inte heller funnits någon lag uppkallad efter denne Murphy...och därmed borde talesättet Lagen om alla tings jävlighet inte heller ha funnits.
Men nu finns båda dessa lagar...och kanske också lagen om Murphys jävlighet, för inte kan han ha varit särskilt vänligt sinnad inför sina medmänniskor. Och när nu båda dessa lagar finns måste dom naturligtvis träda i kraft...för vad vore livet utan lite jävlighet!?

Min kamera är trasig! Reparation är naturligtvis möjlig, till en kostnad av några inte alltför sköna tusenlappar...men värst av allt, det tar 3-4 veckor innan jag får kameran tillbaka. Semestertid!
Med denna vetskap tog jag det stora beslutet att köpa ny kamera, och vänta med reparationen till vintern, för att sedan ha den lagade och servade kameran som backup...det ser bra ut att ha två kameror, och dessutom ger det lite extra styrketräning. Av detta tänkta, och efterlängtade inköp blir det inget! Den kameran finns inte att tillgå...inte ens hos tillverkaren. Affärsstrategi tror jag det kallas. Marknaden ska lockas till efterfrågan. Detta görs tydligen genom att sprida rykten om presentation av ny modell till hösten...och de som just nu går i tankar på att köpa ny kamera, men som inte kan få den levererad, ska istället bli så lockade och imponerade av den nya modellen att dom genast lägger sin beställning...för att få sin nya pixelimponerande kamera levererad till Sverige ett år efter lagd beställning. Affärsstrategi!
På tal om affärsstrategi...min tilltänkta kamera finns att tillgå på andra sidan Atlanten, men där får jag inte handla...garantin gäller nämligen inte i Sverige, eftersom den Skandinaviska delen av tillverkningsföretaget vill ha ensamrätt på försäljning och prissättning.
Så sitter jag här och funderar...och kommer fram till att det borde vara bättre att få sålt ytterligare en kamera, till en kund som nöjt kan nyttja garantin om det mot förmodan skulle uppstå något fel, än att ha en tidigare nöjd kund som funderar på att bli en före detta. Men det ingår tydligen inte i affärsstrategin!

När nu Murphy gjorde ett besök, och omorganiserade min tillvaro, passade han också på att leta fram fel på min bil...till en kostnad av några ännu mera osköna tusenlappar än dom som kamerareparationen suger ur bankkortet.
Besök är något jag alltid uppskattar och finner trevligt...men till Edward A Murphy Jr. säger jag vänligt men bestämt, Du är inte välkommen tillbaka!

Kommande veckor utan kamera ska jag nog ägna åt fördjupning i ämnet affärsstrategi.
Dessutom måste jag försöka intala mig att semester är ett överskattad nöje!

Mäjl och trasig kamera

Nu känns det verkligen som att ny betraktelse bör finna sin väg från tankekontoret till tangenterna, och vidare ut till universums oändliga rymd. Nyttan av detta kan förstås ifrågasättas, då flertalet människor på jordens allt mer befolkningstäta yta inte kan läsa vad jag skriver. Det kan bero på att åtkomsten till den interaktiva rymden inte finns, men det kan också bero på att få känner till mina nedskrivna betraktelser. Att det även skulle kunna bero på att de som känner till min betraktelsesida inte finner mina ord intressanta, vill jag naturligtvis inte tro. Det mest avgörande hindret för åtkomsten av mina betraktelser, och lika ofta funderingar, är dock det språkliga hindret...det är inte många som kan läsa och förstå svenska.
Detta faktum bekymrar mig dock inte...svenska är mitt språk, även om dom dialektala nyanserna varierar beroende på vem jag delar samtal med.
För dom i min närmsta omgivning som hör min skiftande dialekt kan det säkert tyckas som att högfärden intagit mitt huvud, men jag försäkrar att så inte är fallet. Jag skäms absolut inte över min vardagliga skånska, förändringen av dialekt och ton sker helt enkelt utan någon bakomliggande tanke.

Beträffande språk och bruk av detsamma känns det lite tråkigt att många utländska ord inte får någon översättning till svenska, och i dom fall det sker får dom ändå ligga vilande till förmån för det ursprungliga, som oftast är sprunget ur engelskan.
Jag tänker på brevbäraren, neutralt och icke könsbundet ord, som ofta kommer i eller på sitt gula fordon och lägger post och brev i brevlådan. Nu finns ett konkurrerande företag som heter City Mail, och hos dom bör väl utdelaren av nämnda pappersartiklar betitlas mailman, och för jämställdhetens skull också mailwoman.
Med detta kunkurrensfaktum funderar jag över var miljötänkandet tagit vägen...först en gul bil, och sedan en vit...till samma brevlådor!?
Vem som än är utdelare av allt papper som fyller våra postlådor tror jag att de allra flesta som tömmer sagda lådor benämner pappret som post, och i de fall det fortfarande förekommer, även som brev. Men vilket ord är vanligast förekommande för att benämna dom elektroniska meddelande som med förväntansfullt pling utdelas till datorns postlåda? Det borde naturligtvis vara E-post eller E-brev...men istället tror jag de allra flesta säger, och för den delen också skriver, mail. Så även jag! Vi lever ju universellt, där omvärlden med sateliters hjälp kan hälsa på oss inte bara hemma, utan var vi än befinner oss...på restauranten, hos våra vänner, och t.o.m. ute i fria naturen.

Men häromdagen fick jag ett nytt ord, ett ord som kombinerar det bästa av två språk. Uttalet gör ingen större skillnad, men att skriva och läsa det...det är så vackert! Jag fick ordet mäjl. I ett mäjl gavs jag ordet mäjl, som jag kommer att använda fortsättningsvis! Tack Anneli, för Din fina ordgåva!

Som syns på bilderna har jag gjort ännu ett besök i Hjorthagen, och min ovana trogen agerade jag än en gång fridstörare. Denna gång promenerade jag rakt in bland intet ont anande kalvar, mitt under skönaste kvällsvilan. Jag såg dom inte, förrän plötsligt ett och sedan flera vackra huvuden stack upp ur det höga gräset, bara ett par meter framför mig.
Kalvarna verkade inte lägga någon större energi på oro, några reste sig upp medan de flesta stannade kvar nere i det kvällsvarma gräset.
Jag rörde mig sakta bakåt, samtidigt som jag fumlade med väskans dragkedja, i någon hopplös önskan om att kunna byta objektiv innan de vuxna medlemmarna i familjerna hjort skulle upptäcka mig. Men nej, det klarade jag naturligtvis inte!
Som ur ingenstans hördes varningsläten, och som från samma ingenstans reste sig plötsligt inte mindre än ca. 15 st söta dovhjortskalvar...och lämnade mig ensam kvar, fortfarande med fel objektiv på kameran. Men vad gör det? Bilden finns kvar i min högst personliga bildbank.

Samtidigt med hjortarnas flyende försvann också ljuset...men inte heller det spelade någon större roll. Bara att vistas i naturen med fåglars kvittrande och bäckens rogivande porl är en lisa för själen...rekreerande.
Jag slog mig till ro under ett träd invid bäcken, tog några bilder, och funderade. Det är märkligt hur lätt tankarna flyter genom själen under stunder av stillsamt varande.
Tankar om livet, och dess ofta själsdödande och snabbt flyende timmar och dagar är lätt att få under stunder av ensamt rekreerande...och därpå ett löfte till mig själv att göra något riktigt bra av livet. Någon gång ska det löftet infrias!
Under denna livets betraktelsestund fick jag också besök av några fina vänner från olika delar av landet. Tack för det besöket, och för att ni finns...ni betyder mycket för mig!
Ja med anledning av denna betraktelses första del behöver jag väl inte berätta att även tankar på en del av livets trivialiteter dök upp.

På det hela taget var söndagen en fin dag...som hemma vid skrivbordet och datorn hastigt ändrade skepnad. Irritation, ilska, och ledsamhet är ord som kan beskriva känslorna som fyllde mig när jag laddat in, och tittade på dagens bilder. Brusiga och randiga, trots att inget slarvigt missöde inträffat med kamerans inställningar. Något är trasigt, och det trasiga är konstaterat till kameran!

Det är naturligtvis alltid fel tidpunkt, men frågan är om det kan bli mer fel än just under semestertid, när ingen har tid att reparera. Frågan om fel tidpunkt blir ännu större om det visar sig att det inte är lönt att få reparerat. Om så blir fallet är tidpunkten så fel att en efterlängtad resa får planeras om och kortas av, till förmån för ny kamera. Sicket elände!

Så härlig är jorden

så härlig är jorden
en doft av hägg
och nattens mardröm flyr
i den bleka solen
tycks varje liten handling ny
för den dag som gryr

jag vet allt som finns att veta
om en människas ånger
om allt man borde men inte gjort
jag har lovat bot och bättring
oräkneliga gånger
men även för mig själv så blir det bara ord
och nu ligger jag här och stirrar i taket
jag ser samma gamla svartvita film
en handlingsförlamad människa
står så plågsamt naken
på en perrong där tågen far förbi
så många timmar kvar än

så härlig är jorden...

jag börjar om
med samma sak
men sätter det främst
det som en gång var längst bak


- Eva Dahlgren -

Kväll i Malmö

Helgen som gick innebar arbete under dagarna, och då lördagens väder inte inbjöd till någon längre promenad tillbringades kvällen i soffan. Nåja, i ärlighetens namn var inte heller mitt huvud på humör att skicka någon inbjudan till kroppen...annat än till just soffliggande och filmtittande.
Ja, filmerna var bra...det blev faktiskt två stycken. Svenskt känslosamt djupsinne i kombination med amerikansk glättighet med budskap. Åtminstone fann jag ett budskap...att inte sitta stilla och vänta på skeenden...att livet är kort och ska levas. Men från den vetskapen till handling är steget ofta väldigt långt, dessutom med höga hinder...där det högsta är min egen feghet. Troligen är det ordspråket Man vet vad man har men inte vad man får, som spökar i medvetandet. Det är säkert sant, men något av det dummaste som finns...bortom det invanda kan oanade möjligheter finnas...kanske även...hmm! Eller!? Nja, det är möjligen att fresta för mycket på längtans och drömmarnas önskelista.
Betraktelser ur mitt liv...där jag kanske borde försöka rasera min föreställning att gräset är grönare på andra sidan. Men å andra sidan...hopp ger och berikar livet.

Nu var det ju inte mina drömmar jag skulle skriva om, men det är så lätt att låta tankarna försvinna bort ur tid och rum...
Malmö säger rubriken, och om den staden kommer nu några betraktelser...högst subjektiva naturligtvis. Tråkigheten exemplifierad, med en bro till Köpenhamn som fått staden och dess invånare att andas morgonluft. Men hur mycket det än andas kan jag inte finna annat än tristess i den stad som för en del år sedan utgav sig för att vara världen. När dokumenten gällande Öresundsbron var signerade startade en massiv marknadsföringskampanj för Malmö, där följande slogan kunde läsas i tidningar och på plakat. Haur Du sitt Malmö Haur Du sitt Varden...nej lyckligtvis är det inte sant, för världen där ute har oändligt mycket underbart att bjuda på!

Nåja, i ärlighetens namn finns det ljusa punkter även på Malmökartan, och dom lockade så mycket under söndagskvällen att jag tillsammans med kompis begav mig söderut, i hopp om att lyckas fånga vacker arkitektur i varmt kvällsljus.

Tyvärr bjöd inte kvällen på samma vackra molnformationer som under eftermiddagen, men skam den som låter sig hindras av detta triviala faktum.
Målet var Öresundsbron, denna i mina ögon oerhört vackra skapelse, som jag kört över fler gånger än jag kan hålla räkningen på, men som jag aldrig tidigare tagit mig tid att fotografera. Kvällens hårda vind ställde till en del bekymmer, precis som avsaknaden av moln...men till nästa försök vet jag vilka platser som kan ge mig de bilder jag ser för mitt inre.

På hemvägen passerade vi vattentornet i Hyllie, en skapelse som i dagsljus ser ut som vilket vattentorn som helst, men som ljussatt förvandlas till en nästan utomjordisk skönhet.
Märkligt förresten hur oerhört fort visarna på klockan snurrar när man förlorar sig i något som är så fantastiskt som att fotografera...plötsligt var midnattstimman slagen, och av föresatsen att även besöka det vackra bostadsområdet med den berömda skruvade Torson blev det inget. Men den står säkert kvar till nästa gång...om det inte blåser för mycket.

Blå känslor

Blå vindar och vatten...

att drömskt försvinna bort någon minut i...innan vardagens grå verklighet ger sig till känna.

Känslor blå är skönare än grå...

Växlande solighet

Denna helgs sista dag bjöd på växlande solighet, men med en temperatur som inte lockade till några längre stunder av stillasittande...åtminstone inte utan täckande kläder.
Under eftermiddagen sågs vita ulliga moln i skyn, vilket fick mig att tro och hoppas på en vacker kväll med mjukt och varmt kvällsljus.
Än en gång gick mina tankar till Hjorthagen, men det behöver jag väl snart inte berätta...den platsen har ju blivit mitt nära paradis. Fotoryggsäcken packades, med som vanligt alltför mycket som jag inte behöver. Jag borde snart lära mig vilka objektiv jag kan tänkas ha nytta av under just denna utflykt, men samtidigt vill jag ju inte riskera att stå utan lämpligt objektiv när motivet för mitt livs bild uppenbarar sig. Så istället får kroppen svettas och lungorna pusta...men det sägs ju förstås vara nyttigt!

Fram mot kvällningen begav jag mig iväg mot Hjorthagen, denna gång tillsammans med en fotokompis. Det är ibland väldigt trevligt att ha sällskap under fotoutflykten, och på ett område av 71 ha finns det motiv för oss båda.
Uppfattningen om trevligt delas dock troligen inte av hjortarna...min kompis fick känning av allergi, något som fick honom att nysa med sådan kraft att hjortarna sprang i väg lika fort som om det vore jaktsäsong. Det samma gällde förstås även skogens övriga invånare, med undantag av skogssniglarna.

Olyckligtvis klarade inte vädrets gudar att kvarhålla det vackra vädret. Istället bjöds vi på en himmel som alltmer antog den färg jag brukar kalla skånegrå, tråkig och intetsägande. Men vad gjorde väl det, naturen bjöd på sin sedvanliga skönhet, om än aningen för mitt i mellan för att göra sig riktigt bra på bild.

Under vandringen genom träsk och över bäckar fick jag klart för mig att kängor inte är optimalt för denna typ av terräng. Gummistövlar däremot vore optimalt, men av någon anledning, troligen det motbjudande faktum att min fotsvett med tiden skulle göra dom lika våta på insidan som på utsidan, gör att jag avskyr denna säkert praktiska fotbeklädnad.
Jag har därför istället bestämt mig för att skaffa ett par gaiters, inte vackra men ack så praktiska, inte bara mot väta utan också mot levande kryp och diverse grenar.

Trots det mulna vädret ville vi naturligtvis inte komma tillbaka med minneskort lika tomma som när vi åkte hemifrån. Vi stannade därför vid ån med det forsande fallet...och som alltid när man försvinner bort i något fängslande gick tiden i rasande fart, och plötsligt var timmen sen. Hjorthagen lämnades bakom oss för denna gång...men åtminstone jag återkommer snart igen. Hur det blir för min fotokompis vet jag inte, något svar var omöjligt att uppfatta genom nysningarna.

En fotomässigt bra helg är till enda, nu återstår en del redigering...och naturligtvis en uppdatering av min hemsida. Den orörda vecka som börjar när jag slår upp ögonen nästa gång vill jag inte tänka på nu...istället tar jag tankar om någon resa ut mot okänt mål med mig till kudden.

Bara vara!

I går besökte jag än en gång Hjorthagens naturreservat. Märkligt egentligen, att en plats som jag för bara några veckor sedan inte kände till, nu har intagit en framträdande plats för min själs längtan.
Det fantastiska är att denna naturpärla finns runt hörnet, till skillnad mot en del andra i min själs längtansskafferi. Framöver får jag säkert anledning att berätta om andra platser där jag finner en avsevärd ökning av kvaliteten i varandet.

Någon längre vandring blev det inte i går. De senaste dygnens stora nederbörd hade förvandlat åarna till små forsar, där vattnet passerade med hög och närmast öronbedövande fart.
Trots rejäla och vattentäta kängor insåg jag problematiken med att passera över dessa vattenhinder...givetvis också med tankar på min numera välkända otur att snubbla, fastna, och trilla omkull. Beträffande detta har jag en känsla av att andra skulle använda sig av annat ord än otur för beskriva mina fadäser...men det är naturligtvis inte sant. Smidig som en panter, om än lite otursförföljd, är den rätta beskrivelsen;)

För att inte utmana oturen valde jag att inte gå över ån...för vad skulle kunna finnas där som inte fanns här.
Den tidiga kvällens sol letade sig genom bladverket, och spred sina guldglänsande strimmor i rofyllda mönster. Tillsammans med vattnets brus och fåglars avlägsna kvittrande blev det en stund utan tankar på vardagen...den grå vardag som annars har så svårt att släppa taget.

Skönt är att bara få vara!

Äntligen!

Ja äntligen kanske bloggen börjar göra skäl för sin titel - Morgonljus!

I morse var jag uppe tidigt, eller rättare sagt hade jag inte somnat. Mina gängor är skadade, mer än vanligt, pga oregelbundna arbetstider. Under det senaste halvåret har jag inte kommit i säng mycket senare än 2, vilket varit bra för både sömn och allmän rytm. De senaste två veckorna har den rytmen ruckats tre gånger, med förskjutning framåt med tre timmar...och sömnen vill inte längre infinna sig när jag vill.
Så istället för att ligga och plåga mig tog jag nattdimman som en inbjudan till att äntligen få glädjas åt det av mig så efterlängtade morgonljuset.

Med den stora ryggsäcken packad med både fotoutrustning och frukost gav jag mig iväg kl. 5. Vägarna var öde, solens strålar började titta fram, och nattens dimmor låg fortfarande täta strax ovan marknivå.
Målet var Hjorthagens naturreservat som ligger bara 20 min hemifrån. I denna arla morgonstund bestämde jag mig för att avstå klättring över den höga muren, för att istället ta den lätta och säkra vägen vid en trappövergång. Det skulle jag inte gjort! Den var murken, och skogens dovhjortar och fåglar fick ett bryskt uppvaknande av ett mänskligt -"Aj som faaan!" Jag skadade mig inte, men jag börjar undra hur länge den turen ska hålla i sig...däremot visste nu alla djuren att osmidigheten gjort sitt intåg i sommarhagen.

På plats innanför muren kunde jag inte annat än fyllas av ödmjuk beundran över naturens sällsamma skönhet, och en stilla bedjan om att vi måste ändra vårt förhållningssätt till jorden vi lever på. Jorden vi ärvde ska vi en gång lämna över till nästa generation...önskansvärt är att den då ska vara i bättre skick än när vi fick den, men det är säkert en utopisk önskan. Däremot måste vi göra allt som står i vår makt för att inte göra förstörelsen oreparabel...om inte får vi sitta på våra moln och betrakta när eftervärlden placerar oss bland de tio på skammens svarta lista.

Aftonskimmer i all ära, men morgonljus är ett ljus som inger hopp och liv, inte bara till naturens vitt skilda liv, utan även till själen.
Under fyra timmar vandrade jag i Hjorthagens skog...inte precis fram och åter, utan snarare i cirklar. Orsaken till det var de senaste dagarnas myckna regn, som hade förvandlat de små bäckarna till strida åar.
En annan orsak var att mitt besök definitivt var under fel period. Dovhjortarna har nu börjat föda sina kalvar, och var jag än promenerade kände jag mig som värsta sortens inkräktare och fridstörare. Så om någon som läser detta har tankar på att besöka Hjorthagen, eller andra skogar...snälla vänta till slutet av juli, eller hellre till början av augusti!

I dag kunde det nämligen gått verkligt illa. Jag promenerade in i skogen, i den riktning där en mindre flock hjortar just flytt i rädsla för fridstöraren. Jag lyfte ena foten, tog ett stort kliv över en tuva...och precis där jag skulle sätta ner 43an låg en kalv och tittade på mig. Den var så liten, och jag tror inte att den ännu hade lärt sig vad rädsla innebär. Med sina stora vackra ögon tittade den på mig länge, med till synes samma ödmjuka intresse som jag betraktade honom eller henne. Den var det sötaste jag sett!
Mitt möte med denna ljuva varelse berodde inte på oförsiktighet, jag rörde mig med all den försiktighet jag är i stånd till. Däremot är min kunskap och förmåga att läsa av naturen och dess invånare alltför bristfällig. Men jag lär mig mer och mer, och med tiden hoppas jag kunna ströva i skog och mark utan att sätta fötterna i någon annans sovplats.

En natt utan sömn känns lång, men upplevelsen och minnet av skogens gryende morgon gör tröttheten mindre tung att bära...och absolut värd både gäspningar och tunga ögonlock. Dock tror jag på en stund på soffan för att titta på ögonlocken från insidan.

Info...

om Hjorthagen kommer här.
Hjorthagens naturreservat tillhör godset Vrams Gunnarstorp, beläget i närheten av skånska Åstorp. Reservatet är omgärdat av en drygt 3 km lång stenmur, troligen anlagd redan i början av 1600-talet. Naturen innanför muren är av en annan sort, nästan som att komma till en annan värld. Urskog blandas med yngre lövskog, och bland både flora och fauna är artrikedomen stor. I hagen strövar ca. 80-90 st dovhjortar, vars stam troligen är den äldsta existerande i europa, inflyttad i mitten av 1600-talet.

Återbesök kommer att ske många gånger...kontemplativt och själslivgivande!

Hjorthagen...

är namnet på ett naturreservat inte långt från min hemort. Trots att jag kört vägen förbi många gånger hade jag inte en aning om att skogen vid sidan om asfalten kunde bjuda på natur av sällsamt slag.

Det var istället Fredrik från Malmö, som jag fått kontakt med via Naturfotoforum som gav tipset. Vi bestämde därför att träffas söndagen den 17 juni, för att gemensamt utforska denna, som det visade sig naturpärla.
Förmiddagen bjöd oss på varmt och soligt sommarväder, som verkligen inbjöd till vandring och fotografering i lugn och behaglig takt.
Under fem timmar utforskade vi en liten del av denna stora hage, och som om det vore förutbestämt hann vi precis tillbaka till våra bilar när himlen öppnade sin port, och lät sommarregnet vräka ner över Skånes slätter och skogar.

Länge sedan...

jag skrev här! Det känns som att dagarna är fyllda av händelser som bara är vardagliga, och därför helt saknar ingredienser som kan vara av intresse för andra att läsa.

Jobbet tar naturligtvis stor del av tiden i anspråk, och om det finns inget att dela med mig av...dessutom vill jag helst förtränga de själsdödande timmar som endast kan räknas i kronor. Dessa kronor, om vilka mina tankar och åsikter är divergerande. Kronorna är å ena sidan nödvändiga för en dräglig existens i det samhälle som inte går att fly från, eller ens blunda för, och som möjliggör inköp av allehanda högteknologiska och digitala produkter...något som jag i banalt pryltokeri älskar.

Å andra sidan upplever jag tidsåtgången som krävs för att dessa kronor ska läsas som siffror på mitt bankkonto, som en strypsnara.
Tiden som krävs för att förvärva pengar leder till brist av tid...den tid som skulle kunna användas till min existens mest värdefulla göranden...resor och möten med människor, samvaro med fina vänner, fotografiskt skapande, och att bara få vara. Själslivgivande...!

Nåja, filosofiska funderingar har ingen plats i ett uppskruvat samhälle, och får väl därför ses som just funderingar...och jag får försöka rätta in mig i ledet, för vad spelar det för roll om hundra år!?

Möten...

med människor inträffar varje dag. De flesta av dessa möten passerar tämligen obemärkt förbi, kanske dom inte ens hinner registreras i vårt redan så upptagna och på gränsen till smärtsamhet överfyllda medvetande.
Ett medvetande som utan eget val fyllts med måsten och hinna...eller kan det vara så att det inte är det omgivande samhällets och den sociala sfärens krav, utan av helt fri vilja våra egna krav. Kanske är det då inte fråga om krav och måsten, utan helt enkelt en drivkraft att se som en gåva, vars syfte är att berika jaget, och därmed också livet.
Att finna någon sanning i detta, som inte är frågeställningar, eftersom meningarna inte är formulerade på det sättet, är inte vare sig min avsikt eller förhoppning. Meningarna är helt enkelt enbart ett infall av fri tankeverksamhet, att betrakta som en önskan att finna sanningen...min helt egna och högst personliga sanning.

Nu var det inte sanningar, eller dess motsats detta skulle handla om, utan om möten. Inte dom möten som sker i livets förbifart, utan dom möten som på ett eller annat sätt etsat sig fast i minnet och i själen.

En stad, starkt förorenad av industri och koleldning, en järnvägsstation...i ett land som inte längre finns, Tjeckoslovakien. På perrongen stod två människor, en kortväxt kvinna vars ansikte bar tydliga spår av väder och vind, med blicken och målet tydligt fäst mot det inkommande tåget...och jag, planlöst betraktande kvinnan och hennes väskor.
När gnisslande bromsar stannat tågets rörelse, och dörrarna öppnats greppade damen sina båda väskor, som var alldeles för tunga att ensam baxa genom den smala dörröppningen. Jag hjälpte henne upp i vagnen, placerade hennes väskor i första lediga kupé...och plötsligt, utan vetskap om destination satt jag mitt emot henne och såg in i ett par varma och vänliga ögon, och ett ansikte som tacksamt log mot den hjälpsamma främlingen.
Tiden var en annan, då pengar av papper kunde lösa biljett av tågets konduktör, utan att bli bötfälld och avkastad vid nästa station...detta gällde även av detta tågs statligt anställde, och säkert sedan länge desillusionerade konduktör.
Vi satt där, damen och jag, och pratade...trots att ingen av oss kunde något språk som den andra förstod. Med sann generositet delade hon med sig av sin medhavda matsäck, hela tiden berättande om sitt liv och om landskapet som passerade utanför det smutsiga tågfönstret...åtminstone var det känslan jag fick av hennes obegripliga ord, som blev allt långsammare i takt med mina allt större blickliga frågetecken. Hon ville verkligen berätta, och hon ville jag skulle förstå...och nog förstod jag, inte allt men bra mycket. Det kanske är en fråga om intresse, och önskan om att vilja förstå livet.
Efter några timmars vilsamt skumpande var vi framme, eller rättare, damen var framme vid den station hon med vänlig beslutsamhet även gjorde till min hållplats.
Hennes son mötte upp, med mycket gammal bil av tjeckiskt märke och kvalitet...och utan vare sig argumentation eller frågande blickar befann jag mig, efter sedvanlig artighetshälsning sittande i ett trångt baksäte på väg mot okänd lantlig destination. Efter kanske en halv timmas färd på skumpiga vägar var vi framme...framme vid en gård som såg ut att vara hämtat från historisk tid.
En kvinna ...lantlig och naturligt vacker som en försommarmorgon, mötte med stora famnen. Att denna kvinna var sonhustru i familjen förstod jag genast, men vad jag inte förstod...och fortfarande inte förstår, är att inte heller hon ställde några frågor eller gav någon frågande blick. Enbart ett varmt och vänligt välkomnande...till en fullständig främling, tillika otvättad och illaluktande, men jag antar det senare inte spelade någon större roll på den plats vi befann oss.
Mitt i all denna varma vänlighet kunde jag inte släppa tanken på att något var ordentligt fel. Kanske misstog dom mig för någon annan, kanske hade jag missat någon text på tjeckiska där jag frivilligt gav bort mig som slav...såg att boningshuset hade källare.
Lyckligtvis kom vi ganska snart fram till att den yngre kvinnan var kommunicerbar på ett fullt begripligt språk, tyska. Gott sein dank...äntligen kunde vi försöka bringa ordning i varför jag befann mig där jag gjorde...trodde jag. Det var bara så att ingen var intresserad av det svaret, av den enkla anledningen att ingen hade ställt frågan...mer än jag själv. Istället fortsatte vardagen, deras vardag, på samma sätt den säkert gjorde veckans alla dagar. Kanske inte riktigt förstås...jag förstod ganska snart att maten som dukades fram var mer omsorgsfullt vald än andra vardagar, och sängen jag bjöds att sova i annars var sovplats för två barn, som nu fick trängas tillsammans med mamma och pappa. Jag hade inte hjärta att föreslå golvet som mer passande, och behagligare plats för mig att sova...jag bjöds ju det bästa huset att erbjuda.
Efter två nätter, och lika många dagar med oerhört trevligt sällskap och god mat, kändes det dags för mig att resa vidare. Än i dag, när jag i minnet ser och hör familjens protester tror jag dom var äkta...dom ville verkligen jag skulle stanna ytterligare några dagar.
Att lämna deras varma och gästfria hem var svårt, men svårast var att jag ville få lov att göra rätt för mig. Naturligtvis hade jag aldrig en tanke på att överlämna pengar, det vore att förödmjuka och förringa deras gästvänlighet...men jag stoppade några sedlar under fatet på köksbordet, som jag hoppas och önskar kom till god nytta och glädje.
Som den naturligaste sak i världen bjöds jag skjuts in till byn och stationen, och på vägen dit kom jag på ytterligare ett sätt att återgälda allt jag bjudits på. När vi närmade oss bensinmacken som låg intill stationen pekade jag åt mannen att svänga in, och utan protest tilläts jag betala för dom liter bensin som rymdes i tanken.
Blicken jag fick som tack sa det mesta...och handslaget och kindpussarna sa allt.

Några dagars möte att minnas. Men minnet är som bekant selektivt...kanske var maten inte lika god som jag vill minnas den...kanske var kvinnan inte vacker som en försommarmorgon, men säkert är att hon var naturlig, och det betyder oerhört mycket mer än konstlad och tillfällig skönhet. Säkert är också att deras gästfrihet var ärlig och från hjärtat kommen...och att denna del i minnet aldrig falnar.
Mitt liv berikades under dessa dagar, och jag hoppas att också deras liv berikades. Tror faktiskt det.

Möten...att minnas...är också en sorts ljus!

Varför...

är titeln på min blogg MORGONLJUS...kanske någon undrar!
Precis som med det mesta går det inte att ge något kort och entydigt svar på detta, då skälen är flera...men kanske har dom en gemensam nämnare...det låter sig nog visas längre ner.

För mig är morgonljus tyvärr något väldigt sällsynt, förutom under några månader av den annars mörka årstiden vinter. Under många år har jag haft skiftande arbetstider, med mestadels kvälls- och natttider...valt till lika delar av kropp och vilja...på senare tid har kroppen fått bestämma.
Med vakenhet en bit ut på natten brukar kroppen ligga kvar under täcket en bra bit in på förmiddagen...känns ofta som att huvudet stannar där ännu längre...tills morgonljuset övergått i dagsljus.

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

För naturen är dagens gryende, morgonens ljus, av vital betydelse. Växtligheten är våt av dagg, och dimman ligger som slöjor över marken...och djuren förbereder sig inför den stundande dagen.

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

Även för en naturfotograf är morgonljuset av vital, och synnerligt värdefull betydelse. Sällan är väl ljuset så skirt och stillsamt som just innan solen visar sitt röda klot vid horisonten. Luften känns ren och frisk...tyvärr många gånger en falsk tro...men ljuvligt är det att finnas till.
Att vara ute i arla morgonstund och höra fåglars glädjefulla kvittrande...att se ett varmt ljus sprida sig över daggvåta växter...att nästan höra hur naturen tar emot livets ljus...det är kvalitet. Livskvalitet!

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

Mina stunder med morgonljus är som sagt inte många, men när dom inträffar är dom mer värdefulla än det mesta...stunder att ta med mig länge. Antalet gånger jag sagt till mig själv att bryta mitt mönster, att ta vara på livets ljuva stunder...har jag för länge sedan tappat räkningen på. Nästa vecka...nästa månad...nästa år...ska jag njuta av morgonens ljus varje dag!
Hemma fungerar det inte...ovanans makt är större än längtans...än så länge. Jag brukar därför ge mig själv några dagars bortavaro varje månad...Göteborg, och den paradisiska skärgården ligger mig varmt och hjärtat, och själen. Tack vare en god vän har jag också fått upp ögonen för mitt eget Skåne, om än på andra sidan...Österlen, en lisa för själen. Tack Eva!
Varje gång jag ger mig själv en bortavaro...ger jag också mig själv morgonljus. Morgnarna är tidiga...klockan ringer alltid före solen (nja...inte under årets ljusaste dagar förstås)...och jag studsar ur sängen...något klumpigt.
Dessa dagar, eller rättare dessa morgnar finns sedan med mig fram till nästa bortavaro.

MORGONLJUS är ljus jag längtar efter!

Här var förklaringar till titeln, men det verkliga skälet är nog att ge mig själv den välbehövliga spark som både kropp och själ behöver...påminnelsen av hur underbart och ljuvligt morgonens ljus är. Påminnelsen att inte glömma...att inte stanna kvar i ovanans makt, utan att ändra mitt mönster.

Ordet MORGONLJUS låter hoppfullt...och jag längtar!

Med önskan om en underbar vårhelg! Själv ska jag njuta av MORGONLJUS...på söndag;)

Mina första rader!

Så sitter jag här med en tom ruta framför mig, och ska försöka skriva mitt första inlägg i min blogg.
Det är naturligtvis inte helt lätt, särskilt som jag inte har skänkt en tanke på vad jag vill med mina inlägg, och heller inte över vilka som eventuellt kan tänkas ha något som helst intresse av att veta något om mina tankar och funderingar. För dessa är naturligtvis i högsta grad mina...mina helt egna tankar!

Vem jag är har jag redan i vederbörlig ordning redovisat...i den mån dessa ord säger något om mig. För visst gör dom det...eller...!? Nej kanske inte, åtminstonde inte mer än vad som i allmänhet är av intresse...om ens det.
Vem man egentligen är i sig själv, det är det inte många som är intresserade av...man har väl nog med sig själv och sina riktigt nära...kan jag tro.
Det är förmodligen också av dessa skäl som många människor i ens närhet inte heller avslöjar vem dom är...kanske för att dom också tror att deras person inte är av intresse...men kanske mer av oro och rädsla över att någon gång få det vänt emot sig...att bli sårad.
Men...inte ska man väl behöva vara rädd för att bli sårad av någon man tycker om, och som tycker om en tillbaka...men än viktigare, inte sårar man väl någon man tycker om!? Trots det helt naturliga svaret på denna fråga, är sanningen tyvärr inte lika naturlig...man sårar...alltför ofta.

Av just detta skäl är jag inte annorlunda andra...jag berättar inte heller vem jag är...för andra än de som betyder väldigt mycket för mig...och som jag känner förtroende för.
Kanske blir det ändring på det nu, med mina ord i denna blogg...där jag förmodligen inte kan avhålla mig från funderingar och reflektioner av det högst personliga slaget.

Som första inlägg får det räcka så här...inte blev det något prat om fotografering...men det kommer så småningom.
Nu ska jag ge mig ut i det underbara vårväder som äntligen har hittat till Skåne...naturligtvis med kameran som sällskap.

Med önskan om en riktigt skön helg, och en uppmaning att njuta av vårens ljumma vindar och sköna solsken...säger Peter tack för nu!