(Fram)Tid

Jag sitter och funderar över tid...den som flytt, den som är, och den som förhoppningsvis ska komma.
Den flydda tiden vill jag inte slösa min dyrbara energi på, den är ju just inget annat än passerad. Inget kan jag ändra och inget kan jag göra ogjort. Jag kan däremot fortsätta att vårda de minnen och de vänskapsband som knöts för många år sedan, och som trots påfrestningar ännu håller knuten bunden.

Den tid som är, just nu i detta ögonblick, kan jag bara acceptera...varken mer eller mindre. Jag behöver inte i varje sekund tycka om skeendet, men det underlättar varandet om jag finner mig i lunken...och med lust ser fram emot vad som döljer sig bakom nästa kurva på livets inte alltid raka och jämna väg.

Det verkligt spännande i livet är tiden som kommer, med tillägget förhoppningsvis, då vi inte vet om den verkligen kommer just för mig och Dig.
Livet är både bräckligt och skört, vill det sig illa kan aftonen vara nådd innan vi ens hunnit fram till middagen. Utmätt är tiden!
Men inte får detta hindra vare sig drömmar eller längtan...dom måste få finnas, dom hjälper mig att göra innehållet i resan till något värdefullt.

Till skillnad från tid är innebörden i ordet värdefullt omöjligt att mäta...det som är värdefullt för mig är det kanske inte för Dig. Sanningen åligger var och en att själv finna.

Nu är ju livet inte enkelt, och heller inte enbart målat i svart eller vitt...nyanserna varieras i all oändlighet, ända bort till färger så starka att luften nästan går ur varandet. Med tiden brukar dom mattas en aning, och får istället pastellkartans skirhet...inte mindre njutbara, bara något lättare för själens ögon att betrakta utan färgmissvisande glas.
Just så här är min längtan för livets kommande tid...en liten skvätt gråskala i nederkant, en stor pyts grälla färger i ovankant...och resterande del av livets väggar målade med varma pastellfärger i oändliga nyanser.
Tråkigt tycker kanske någon...utopi hånskrattar säkert många! Det skulle jag också gjort tidigare i livet, men med ödmjukhet inför varandet kommer också tron på möjligheter...där jag själv står på scenen, som en av två lika viktiga och värdefulla aktörer. Ångest och tårar överskuggas plötsligt av glädje och lycka...och tron på att skådespelet förvandlas från tragedi till komedi med kärleksomfamnande slut, är större än någonsin.

När de egna orden inte längre finner sin väg ur själens djup, är det skönt att låna från kloka människors visdom.
Herrarna Danielsson och Alfredsson sa...Livet är som en påse - tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något!
Filosofen Nietzsche menade att om det sköna framträder obeslöjat för oss, framträder det bara en enda gång!

Min själs kammare fylls på med värdefullt innehåll...vänskap, omtanke, närhet, glädje, och kärlek. Det som skiljer livet från en påse är att själen aldrig kan bli för full av dessa ljuvligheter...
sparsamhet är här ingen dygd, utan en dumhet.
Den sköna, som uppenbarat sig för mig, helt utan slöjor...är kvinna, men inte vilken kvinna som helst. Hon är vackrast, hon är ljuvligast, hon är värdefullast...och min varmaste önskan är att få ge henne lika mycket tillbaka, som hon ger mig genom att bara vara sig själv.

Min längtans framtid vill jag möta i gemenskap med Dig...Du vars namn vinden viskar i mina öron dygnens alla timmar!