Till Dig

I dag lyckas strålarna från universums livgivande klot hitta ner till Skånes våta mylla. För första gången på länge närs hoppet om en sommar även detta år.
Ett hopp om stränder fyllda av människor i alla åldrar, där föräldrars oroliga förmaningar överröstas av barns lyckorusiga stim och stoj, och skräckblandade glädjetjut när vågors kraft slår omkull deras små kroppar under det salta vattnets yta. Spänning och glädje i en salig röra, inget att fundera över under någon längre stund...det är så barndomen är, eller är det kanske bara så den vill bli ihågkommen!?
Alla tankar och minnen på sorg och ledsamhet vill jag slå från mig, vill lägga dom i asken för sorterat, den ask som står först i tur att kastas bort efter själens stora sensommarstädning. Locket pålagt, och omsorgsfullt tejpat för att ingen av de gamla sorgerna någonsin ska kunna slippa ur.

Kvar finns de andra minnena och känslorna, de vackra och sorgfria. För dem behövs ingen ask. De är så få att de ryms på spishyllan ovan själens stilla sprakande brasa...och de är lika varma som glöden under.

Minnen att vördnadsfullt vårda...minnen att placera på rätt plats i livets framtida föreställning...i väntan på den sakta nedfallande ridån.

Ta vara på varandet...säger jag till min själ...ta vara på varandet!

Ord enkla att uttala, som med glödande ögon ges tyngd och allvar...dock inte lika enkelt att få den mottagande själen att förstå. Vad menas...vad är att ta vara på varandet...är frågor som ställs när huvudets celler kastar snöboll mitt i sommarens värme. Det dröjer inte länge förrän innanmätet är fyllt av mosig, och långsamt smältande snösörja...som sakta rinner ut i livets små bäckar. Lika plötsligt som snöbollskriget starade, lika plötsligt är allvarets löften bortspolade i vårbäckars forsande flöde.

Metaforer och omskrivningar, för att inte fullständigt blottlägga varandets ömtåliga nervtrådar...de som vibrerar i ångest och rädsla, och vars vibrationer förflyttar själens känslor till kroppsliga funktioner.
Något...nej, Någon, Du, har ruckat balansen! Den balans som fick varandet att gå på lågvarv, där existentiella frågor inte ställdes, där drömmar om lycka inte gavs utrymme...där dagarna guppade stilla som en metandes flöte i en försurad insjö.

Plötsligt händer det...och inte är det skrap med dröm om triss jag menar!
Från ovan låter Tor sin hammare svinga, medan Amor står vid sidan och skjuter sina karmosinskimrande pilar. Är färgens uppgift att bedrägligt locka till hopp, medan pilens spets är indränkt med droppar av förtvivlan...eller är pilspetsen varm och oförgiftad, fuktig endast av blodsdroppar från gudens hjärta?

Svar som endast tiden har rätt att avge. Tid...vän eller fiende?
Hoppet leker kurragömma med förtvivlan, längtan kastar kubb med rädslan...men för hjärta och själ finns nu inget utrymme för lek, allt är allvar. Framtiden vill stå på scenen och höra livets stående och jublande ovationer...i den allvarsamma lekens tvåsamhetsföreställning.

Känsla är känsla och förnuft är förnuft och sällan mötas de två!

Mot dröm och längtan råder ingen bot...sorgsamt nog inte heller mot förtvivlan...men kanske är det just detta som är livets kärna.

Ta vara på varandet...våga modet att våga, säger jag...och önskar att Du läser.

Till Dig, Du universums ljuvaste väsen, här på jorden gestaltad som min längtans kvinna...vackrast och ljuvligast, varmast och vänast...Du som ger min själ innerlighet, och mitt hjärta sinnlighet...Du som ger mening åt mitt livs skådespel...till Dig säger jag, med rösten darrande av osäkerhet...Kram!