Växlande solighet

Denna helgs sista dag bjöd på växlande solighet, men med en temperatur som inte lockade till några längre stunder av stillasittande...åtminstone inte utan täckande kläder.
Under eftermiddagen sågs vita ulliga moln i skyn, vilket fick mig att tro och hoppas på en vacker kväll med mjukt och varmt kvällsljus.
Än en gång gick mina tankar till Hjorthagen, men det behöver jag väl snart inte berätta...den platsen har ju blivit mitt nära paradis. Fotoryggsäcken packades, med som vanligt alltför mycket som jag inte behöver. Jag borde snart lära mig vilka objektiv jag kan tänkas ha nytta av under just denna utflykt, men samtidigt vill jag ju inte riskera att stå utan lämpligt objektiv när motivet för mitt livs bild uppenbarar sig. Så istället får kroppen svettas och lungorna pusta...men det sägs ju förstås vara nyttigt!

Fram mot kvällningen begav jag mig iväg mot Hjorthagen, denna gång tillsammans med en fotokompis. Det är ibland väldigt trevligt att ha sällskap under fotoutflykten, och på ett område av 71 ha finns det motiv för oss båda.
Uppfattningen om trevligt delas dock troligen inte av hjortarna...min kompis fick känning av allergi, något som fick honom att nysa med sådan kraft att hjortarna sprang i väg lika fort som om det vore jaktsäsong. Det samma gällde förstås även skogens övriga invånare, med undantag av skogssniglarna.

Olyckligtvis klarade inte vädrets gudar att kvarhålla det vackra vädret. Istället bjöds vi på en himmel som alltmer antog den färg jag brukar kalla skånegrå, tråkig och intetsägande. Men vad gjorde väl det, naturen bjöd på sin sedvanliga skönhet, om än aningen för mitt i mellan för att göra sig riktigt bra på bild.

Under vandringen genom träsk och över bäckar fick jag klart för mig att kängor inte är optimalt för denna typ av terräng. Gummistövlar däremot vore optimalt, men av någon anledning, troligen det motbjudande faktum att min fotsvett med tiden skulle göra dom lika våta på insidan som på utsidan, gör att jag avskyr denna säkert praktiska fotbeklädnad.
Jag har därför istället bestämt mig för att skaffa ett par gaiters, inte vackra men ack så praktiska, inte bara mot väta utan också mot levande kryp och diverse grenar.

Trots det mulna vädret ville vi naturligtvis inte komma tillbaka med minneskort lika tomma som när vi åkte hemifrån. Vi stannade därför vid ån med det forsande fallet...och som alltid när man försvinner bort i något fängslande gick tiden i rasande fart, och plötsligt var timmen sen. Hjorthagen lämnades bakom oss för denna gång...men åtminstone jag återkommer snart igen. Hur det blir för min fotokompis vet jag inte, något svar var omöjligt att uppfatta genom nysningarna.

En fotomässigt bra helg är till enda, nu återstår en del redigering...och naturligtvis en uppdatering av min hemsida. Den orörda vecka som börjar när jag slår upp ögonen nästa gång vill jag inte tänka på nu...istället tar jag tankar om någon resa ut mot okänt mål med mig till kudden.