Mäjl och trasig kamera

Nu känns det verkligen som att ny betraktelse bör finna sin väg från tankekontoret till tangenterna, och vidare ut till universums oändliga rymd. Nyttan av detta kan förstås ifrågasättas, då flertalet människor på jordens allt mer befolkningstäta yta inte kan läsa vad jag skriver. Det kan bero på att åtkomsten till den interaktiva rymden inte finns, men det kan också bero på att få känner till mina nedskrivna betraktelser. Att det även skulle kunna bero på att de som känner till min betraktelsesida inte finner mina ord intressanta, vill jag naturligtvis inte tro. Det mest avgörande hindret för åtkomsten av mina betraktelser, och lika ofta funderingar, är dock det språkliga hindret...det är inte många som kan läsa och förstå svenska.
Detta faktum bekymrar mig dock inte...svenska är mitt språk, även om dom dialektala nyanserna varierar beroende på vem jag delar samtal med.
För dom i min närmsta omgivning som hör min skiftande dialekt kan det säkert tyckas som att högfärden intagit mitt huvud, men jag försäkrar att så inte är fallet. Jag skäms absolut inte över min vardagliga skånska, förändringen av dialekt och ton sker helt enkelt utan någon bakomliggande tanke.

Beträffande språk och bruk av detsamma känns det lite tråkigt att många utländska ord inte får någon översättning till svenska, och i dom fall det sker får dom ändå ligga vilande till förmån för det ursprungliga, som oftast är sprunget ur engelskan.
Jag tänker på brevbäraren, neutralt och icke könsbundet ord, som ofta kommer i eller på sitt gula fordon och lägger post och brev i brevlådan. Nu finns ett konkurrerande företag som heter City Mail, och hos dom bör väl utdelaren av nämnda pappersartiklar betitlas mailman, och för jämställdhetens skull också mailwoman.
Med detta kunkurrensfaktum funderar jag över var miljötänkandet tagit vägen...först en gul bil, och sedan en vit...till samma brevlådor!?
Vem som än är utdelare av allt papper som fyller våra postlådor tror jag att de allra flesta som tömmer sagda lådor benämner pappret som post, och i de fall det fortfarande förekommer, även som brev. Men vilket ord är vanligast förekommande för att benämna dom elektroniska meddelande som med förväntansfullt pling utdelas till datorns postlåda? Det borde naturligtvis vara E-post eller E-brev...men istället tror jag de allra flesta säger, och för den delen också skriver, mail. Så även jag! Vi lever ju universellt, där omvärlden med sateliters hjälp kan hälsa på oss inte bara hemma, utan var vi än befinner oss...på restauranten, hos våra vänner, och t.o.m. ute i fria naturen.

Men häromdagen fick jag ett nytt ord, ett ord som kombinerar det bästa av två språk. Uttalet gör ingen större skillnad, men att skriva och läsa det...det är så vackert! Jag fick ordet mäjl. I ett mäjl gavs jag ordet mäjl, som jag kommer att använda fortsättningsvis! Tack Anneli, för Din fina ordgåva!

Som syns på bilderna har jag gjort ännu ett besök i Hjorthagen, och min ovana trogen agerade jag än en gång fridstörare. Denna gång promenerade jag rakt in bland intet ont anande kalvar, mitt under skönaste kvällsvilan. Jag såg dom inte, förrän plötsligt ett och sedan flera vackra huvuden stack upp ur det höga gräset, bara ett par meter framför mig.
Kalvarna verkade inte lägga någon större energi på oro, några reste sig upp medan de flesta stannade kvar nere i det kvällsvarma gräset.
Jag rörde mig sakta bakåt, samtidigt som jag fumlade med väskans dragkedja, i någon hopplös önskan om att kunna byta objektiv innan de vuxna medlemmarna i familjerna hjort skulle upptäcka mig. Men nej, det klarade jag naturligtvis inte!
Som ur ingenstans hördes varningsläten, och som från samma ingenstans reste sig plötsligt inte mindre än ca. 15 st söta dovhjortskalvar...och lämnade mig ensam kvar, fortfarande med fel objektiv på kameran. Men vad gör det? Bilden finns kvar i min högst personliga bildbank.

Samtidigt med hjortarnas flyende försvann också ljuset...men inte heller det spelade någon större roll. Bara att vistas i naturen med fåglars kvittrande och bäckens rogivande porl är en lisa för själen...rekreerande.
Jag slog mig till ro under ett träd invid bäcken, tog några bilder, och funderade. Det är märkligt hur lätt tankarna flyter genom själen under stunder av stillsamt varande.
Tankar om livet, och dess ofta själsdödande och snabbt flyende timmar och dagar är lätt att få under stunder av ensamt rekreerande...och därpå ett löfte till mig själv att göra något riktigt bra av livet. Någon gång ska det löftet infrias!
Under denna livets betraktelsestund fick jag också besök av några fina vänner från olika delar av landet. Tack för det besöket, och för att ni finns...ni betyder mycket för mig!
Ja med anledning av denna betraktelses första del behöver jag väl inte berätta att även tankar på en del av livets trivialiteter dök upp.

På det hela taget var söndagen en fin dag...som hemma vid skrivbordet och datorn hastigt ändrade skepnad. Irritation, ilska, och ledsamhet är ord som kan beskriva känslorna som fyllde mig när jag laddat in, och tittade på dagens bilder. Brusiga och randiga, trots att inget slarvigt missöde inträffat med kamerans inställningar. Något är trasigt, och det trasiga är konstaterat till kameran!

Det är naturligtvis alltid fel tidpunkt, men frågan är om det kan bli mer fel än just under semestertid, när ingen har tid att reparera. Frågan om fel tidpunkt blir ännu större om det visar sig att det inte är lönt att få reparerat. Om så blir fallet är tidpunkten så fel att en efterlängtad resa får planeras om och kortas av, till förmån för ny kamera. Sicket elände!