Äntligen!

Ja äntligen kanske bloggen börjar göra skäl för sin titel - Morgonljus!

I morse var jag uppe tidigt, eller rättare sagt hade jag inte somnat. Mina gängor är skadade, mer än vanligt, pga oregelbundna arbetstider. Under det senaste halvåret har jag inte kommit i säng mycket senare än 2, vilket varit bra för både sömn och allmän rytm. De senaste två veckorna har den rytmen ruckats tre gånger, med förskjutning framåt med tre timmar...och sömnen vill inte längre infinna sig när jag vill.
Så istället för att ligga och plåga mig tog jag nattdimman som en inbjudan till att äntligen få glädjas åt det av mig så efterlängtade morgonljuset.

Med den stora ryggsäcken packad med både fotoutrustning och frukost gav jag mig iväg kl. 5. Vägarna var öde, solens strålar började titta fram, och nattens dimmor låg fortfarande täta strax ovan marknivå.
Målet var Hjorthagens naturreservat som ligger bara 20 min hemifrån. I denna arla morgonstund bestämde jag mig för att avstå klättring över den höga muren, för att istället ta den lätta och säkra vägen vid en trappövergång. Det skulle jag inte gjort! Den var murken, och skogens dovhjortar och fåglar fick ett bryskt uppvaknande av ett mänskligt -"Aj som faaan!" Jag skadade mig inte, men jag börjar undra hur länge den turen ska hålla i sig...däremot visste nu alla djuren att osmidigheten gjort sitt intåg i sommarhagen.

På plats innanför muren kunde jag inte annat än fyllas av ödmjuk beundran över naturens sällsamma skönhet, och en stilla bedjan om att vi måste ändra vårt förhållningssätt till jorden vi lever på. Jorden vi ärvde ska vi en gång lämna över till nästa generation...önskansvärt är att den då ska vara i bättre skick än när vi fick den, men det är säkert en utopisk önskan. Däremot måste vi göra allt som står i vår makt för att inte göra förstörelsen oreparabel...om inte får vi sitta på våra moln och betrakta när eftervärlden placerar oss bland de tio på skammens svarta lista.

Aftonskimmer i all ära, men morgonljus är ett ljus som inger hopp och liv, inte bara till naturens vitt skilda liv, utan även till själen.
Under fyra timmar vandrade jag i Hjorthagens skog...inte precis fram och åter, utan snarare i cirklar. Orsaken till det var de senaste dagarnas myckna regn, som hade förvandlat de små bäckarna till strida åar.
En annan orsak var att mitt besök definitivt var under fel period. Dovhjortarna har nu börjat föda sina kalvar, och var jag än promenerade kände jag mig som värsta sortens inkräktare och fridstörare. Så om någon som läser detta har tankar på att besöka Hjorthagen, eller andra skogar...snälla vänta till slutet av juli, eller hellre till början av augusti!

I dag kunde det nämligen gått verkligt illa. Jag promenerade in i skogen, i den riktning där en mindre flock hjortar just flytt i rädsla för fridstöraren. Jag lyfte ena foten, tog ett stort kliv över en tuva...och precis där jag skulle sätta ner 43an låg en kalv och tittade på mig. Den var så liten, och jag tror inte att den ännu hade lärt sig vad rädsla innebär. Med sina stora vackra ögon tittade den på mig länge, med till synes samma ödmjuka intresse som jag betraktade honom eller henne. Den var det sötaste jag sett!
Mitt möte med denna ljuva varelse berodde inte på oförsiktighet, jag rörde mig med all den försiktighet jag är i stånd till. Däremot är min kunskap och förmåga att läsa av naturen och dess invånare alltför bristfällig. Men jag lär mig mer och mer, och med tiden hoppas jag kunna ströva i skog och mark utan att sätta fötterna i någon annans sovplats.

En natt utan sömn känns lång, men upplevelsen och minnet av skogens gryende morgon gör tröttheten mindre tung att bära...och absolut värd både gäspningar och tunga ögonlock. Dock tror jag på en stund på soffan för att titta på ögonlocken från insidan.